Monica älskar att vara förbannad
Monica Bodling har inrett sin lägenhet som en tidningsredaktion. På
trettio kvadratmeters yta ryms sju datorskärmar, som har kånkats upp
från återvinningsrummet i grannhuset. Foto: Leif Hallberg
Norrköping
Hon kan komma att bli
Norrköpings mest elastiska pensionär. Insändarproffset Monica Bodling
fyller 65 år om några månader, men det hindrar henne inte från att
studsa hit och dit i rummet.
Monica Bodling är förbannad. Inte på mig eller någon särskild, utan i största allmänhet.
- Det har blivit värre med åren. Så här fruktansvärt förbannad har jag aldrig varit tidigare. Jag tror väldigt mycket på det jag tror på. Men jag blir motarbetad. Låt säga att du älskar Elvis. Och du får hela tiden höra att Elvis är kass. Att folk kallar honom för idiot och sinnessjuk. Låt säga att du får höra det, och du vet att Elvis är bäst och "the king". Då är det klart att du blir förbannad.
Agitator Näven i bordet, om och om igen. Hon för sig som en hatisk direktör. En elastisk direktör. En agiterande direktör. Näven flyger i luften, nu kastar hon med fingret. Nej! Hon studsar spänstigt upp ur fåtöljen. Över till datorstolen. Rekyl till stående läge. Med både ångest och hätskhet i rösten förklarar hon:
- Kvinnan ska ha rätt att vara mor!
Meningen ovan bör läsas en gång till. Påståendet är i högsta grad centralt för den som vill förstå sig på Monicas intensitet. Hon är av den åsikten att dagens samhälle inte respekterar kvinnor som vill vara hemma och sköta sina barn. Och hon är väldigt mycket av den åsikten.
Flitig penna Att knyta näven i byxfickan ligger inte för Monica Bodling. Hon skriver insändare, och hon gör det på heltid.
De senaste fyra åren har 260 av hennes texter publicerats i svenska dagstidningar. Många har kunnat läsas i NT, resten har spritts över landet. Samma ämne har satt sin prägel på så gott som varje inlägg. Infallsvinkeln varierar dock. Och på sistone har hon också gjort en smärre förändring av sitt namn.
- Jag har en släkting i Lotorp som heter som jag. Hon är tapetserare och träffar mycket människor i jobbet. Hon vill inte förväxlas med mig och mitt kverulerande. I NT kallar jag mig därför för Monica L Bodling.
Redan i början av 70-talet inleddes insändarkarriären. Hon blev mamma för första gången, hamnade i dagistankar och förfärades. Som bekymrad socialdemokrat gick hon med i den så kallade Familjekampanjen, en samling mot politisk styrning av barnomsorg. Den dåvarande insändarredaktören på NT överhopades med brev från en uppjagad Bodling.
Blev utbränd Under 80- och 90-talen mojnade ilskan, för att under början av 2000-talet torna upp på nytt. Nu med utökad styrka. Det hade blivit barnbarnens tur att gå på dagis. Den bekymrade socialdemokraten började rösta på kd.
- Jag fick två barnbarn med ett halvårs mellanrum. Och mina två döttrar var ensamma utan karlar. Jag fick åka från den ena till den andra med buss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut blev jag utbränd och sjukskrevs från jobbet. Då tog det fart igen.
Lägenheten har inretts som en tidningsredaktion. På trettio kvadratmeters yta ryms sju datorskärmar, tre tv-apparater, en skrivare, fåtöljer från döttrarnas hem och fyra överbelamrade bokhyllor med fynd från loppmarknader. Det här är 64-åriga Monica Bodlings kontor och bostad.
- Jag vaknar nyfiken varje morgon, går ut med hundarna, äter frukost. Sedan sätter jag mig här vid datorerna och undersöker om mina insändare har kommit in. Efter det börjar jag läsa ledarsidor för att hitta något nytt att skriva om.
Fyndade datorskärmar Datorskärmarna har kånkats upp från återvinningsrummet i grannhuset, och de utnyttjas oupphörligt och parallellt. En är till för att hantera musik, en används för att skriva, två är till för textläsning på internet. Hon prenumererar på två tjänster som bevakar förekomsten av hennes namn i media.
Monica vänder upp ett smockfullt register över de senaste insändarna. De tidningar som markerats med grön färg har antagit texterna, uppskattningsvis en av tjugo.
- Utav de åttio tidningar jag skickade min senaste insändare till antogs jag bara av tre: Södermanlands Nyheter, Motala och Vadstena tidning och Piteå-Tidningen. De ska ha ett plus i kanten.
Även denna verksamhet ser ut att kunna få henne sjukskriven. Som en överansträngd börsmäklare håller hon ögonen på skärmarna och darrar på fingrarna.
Till hennes försvar ska nämnas att hon är strukturerad. Ett tecken på detta - förutom listan över texter och den automatiska namnbevakningen - är att hon har gjort upp en förteckning på fem sidor över vad hon vill ha fått sagt i den här intervjun. Kan hon aldrig ta det lugnt?
- Många gånger har jag varit på vippen att ta semester från insändarskrivandet. Då ska jag göra något roligt, intalar jag mig själv. Vad är det då som är roligt? Så jag tänker och tänker, och det slutar alltid med att jag kommer fram till att det är det här som är det roligaste.
Men vad skulle då hända om Monica en dag fick rätt och slutade vara arg?
- Om allt vore bra skulle jag stå här och inte veta vad jag skulle göra. O gode Gud, då skulle jag väl bara sitta här och lyssna på musik och bli någon vegetativ soffpotatis.
- Det har blivit värre med åren. Så här fruktansvärt förbannad har jag aldrig varit tidigare. Jag tror väldigt mycket på det jag tror på. Men jag blir motarbetad. Låt säga att du älskar Elvis. Och du får hela tiden höra att Elvis är kass. Att folk kallar honom för idiot och sinnessjuk. Låt säga att du får höra det, och du vet att Elvis är bäst och "the king". Då är det klart att du blir förbannad.
Agitator Näven i bordet, om och om igen. Hon för sig som en hatisk direktör. En elastisk direktör. En agiterande direktör. Näven flyger i luften, nu kastar hon med fingret. Nej! Hon studsar spänstigt upp ur fåtöljen. Över till datorstolen. Rekyl till stående läge. Med både ångest och hätskhet i rösten förklarar hon:
- Kvinnan ska ha rätt att vara mor!
Meningen ovan bör läsas en gång till. Påståendet är i högsta grad centralt för den som vill förstå sig på Monicas intensitet. Hon är av den åsikten att dagens samhälle inte respekterar kvinnor som vill vara hemma och sköta sina barn. Och hon är väldigt mycket av den åsikten.
Flitig penna Att knyta näven i byxfickan ligger inte för Monica Bodling. Hon skriver insändare, och hon gör det på heltid.
De senaste fyra åren har 260 av hennes texter publicerats i svenska dagstidningar. Många har kunnat läsas i NT, resten har spritts över landet. Samma ämne har satt sin prägel på så gott som varje inlägg. Infallsvinkeln varierar dock. Och på sistone har hon också gjort en smärre förändring av sitt namn.
- Jag har en släkting i Lotorp som heter som jag. Hon är tapetserare och träffar mycket människor i jobbet. Hon vill inte förväxlas med mig och mitt kverulerande. I NT kallar jag mig därför för Monica L Bodling.
Redan i början av 70-talet inleddes insändarkarriären. Hon blev mamma för första gången, hamnade i dagistankar och förfärades. Som bekymrad socialdemokrat gick hon med i den så kallade Familjekampanjen, en samling mot politisk styrning av barnomsorg. Den dåvarande insändarredaktören på NT överhopades med brev från en uppjagad Bodling.
Blev utbränd Under 80- och 90-talen mojnade ilskan, för att under början av 2000-talet torna upp på nytt. Nu med utökad styrka. Det hade blivit barnbarnens tur att gå på dagis. Den bekymrade socialdemokraten började rösta på kd.
- Jag fick två barnbarn med ett halvårs mellanrum. Och mina två döttrar var ensamma utan karlar. Jag fick åka från den ena till den andra med buss, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut blev jag utbränd och sjukskrevs från jobbet. Då tog det fart igen.
Lägenheten har inretts som en tidningsredaktion. På trettio kvadratmeters yta ryms sju datorskärmar, tre tv-apparater, en skrivare, fåtöljer från döttrarnas hem och fyra överbelamrade bokhyllor med fynd från loppmarknader. Det här är 64-åriga Monica Bodlings kontor och bostad.
- Jag vaknar nyfiken varje morgon, går ut med hundarna, äter frukost. Sedan sätter jag mig här vid datorerna och undersöker om mina insändare har kommit in. Efter det börjar jag läsa ledarsidor för att hitta något nytt att skriva om.
Fyndade datorskärmar Datorskärmarna har kånkats upp från återvinningsrummet i grannhuset, och de utnyttjas oupphörligt och parallellt. En är till för att hantera musik, en används för att skriva, två är till för textläsning på internet. Hon prenumererar på två tjänster som bevakar förekomsten av hennes namn i media.
Monica vänder upp ett smockfullt register över de senaste insändarna. De tidningar som markerats med grön färg har antagit texterna, uppskattningsvis en av tjugo.
- Utav de åttio tidningar jag skickade min senaste insändare till antogs jag bara av tre: Södermanlands Nyheter, Motala och Vadstena tidning och Piteå-Tidningen. De ska ha ett plus i kanten.
Även denna verksamhet ser ut att kunna få henne sjukskriven. Som en överansträngd börsmäklare håller hon ögonen på skärmarna och darrar på fingrarna.
Till hennes försvar ska nämnas att hon är strukturerad. Ett tecken på detta - förutom listan över texter och den automatiska namnbevakningen - är att hon har gjort upp en förteckning på fem sidor över vad hon vill ha fått sagt i den här intervjun. Kan hon aldrig ta det lugnt?
- Många gånger har jag varit på vippen att ta semester från insändarskrivandet. Då ska jag göra något roligt, intalar jag mig själv. Vad är det då som är roligt? Så jag tänker och tänker, och det slutar alltid med att jag kommer fram till att det är det här som är det roligaste.
Men vad skulle då hända om Monica en dag fick rätt och slutade vara arg?
- Om allt vore bra skulle jag stå här och inte veta vad jag skulle göra. O gode Gud, då skulle jag väl bara sitta här och lyssna på musik och bli någon vegetativ soffpotatis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsformulär